Här kommer en del av historiken kring platsen Pålsudden, Pålsundet och bildandet av tomtägarföreningen att skrivas.

Föreningen bildades ursprungligen 1940  efter en styckning 1936 till stugtomter i området Pålsudden på Djurö.
När dessa tomter sålts fann de nya tomtägarna att man hade en del gemensamma intressen att vårda och så bildades föreningen som då hette Pålsuddens Tomtägarförening. Föreningen består nu av 63 fastigheter.

Säljprospektet från 1936:

Tomtkartan som den såg ut då:

Pålsuddens historia

Pålsudden var engesö och betesmark till ett frälsehemman i Diurö by intill Djurövikens sydvästra strand enligt Månsons geometriska avritning från 1630 och Eric Prosperii anläggingskarta från 1704.

Detta medeltida kyrkohemman som efter Gustav Wasas reduktion övergått i kronans ägor, gavs 1549i förläning av konungen som frälsehemman till skeppshövitsman Hans Dithmarsk ”på för oss behaglig tid”( så länge konungen behagade). Kontraktet förnyades 1562 av Erik XIV. Frälserätten övergick 1572 till Herr Johan Jacob Bagge på Siggesta gård med allodial besittningsrätt (på evärdlig tid.).

Jorden brukades 1590 av åbon Mårthen i Dirhampne. 1599 av nämndeman Claes Jonsson 1613-1628 av Nils1672 av Mats, 1686 av Mats Nilsson, 1703 av Erik Matsson och 1717 av Anders Jönson. 1659 inköptes Djurö av rådmannen Joseph Månsson som även påbörjade bygget av Djurö kapell. Detta slutfördes av hans son Erich Furugren. Djurö kyrka invigdes 1683.

 

År 1693 såldes Djurö till rådmannen Jonas Hansson Merling. Efter hans död 1707 övertogs fastigheten av hans måg, Assessor Dimborg som i sin tur sålde hela ön till ägaren av Fågelbro Säteri, statssekreteraren Daniel Niclas von Höpken 1717 som efter rysshärjningarna även övertog både frälserätt och beskattningsrätt över Djurö.

Kyrkans andre komminister Johan Helistadius (död 1721) införskaffade omkring 1710 kronoskattehemmandet Fiälswijk (Gamla prästgården eller Kuggan?) för några hundra daler. Vid rysshärjningarna 14 juli 1719 blev Helistadius helt utblottad. Gården, kreatur, spannmål, gömda tillhörigheter och en ny båt brändes. Han flydde med båt hals över huvud i brun nattrock och bara strumporna tillsammans med

fru och barn men blev upphunna av ryssarna ute på sjön (sannolikt utanför Pålsudden)Fastigheten inlöstes senare av von Höpken som lät bygga en ny prästgård där som bostad åt Djurökomministrarana under åren 1728-86. 1775 såldes hela Djurö samt kronoskattehemmanet Fjällsvik till fältkamrer Johan Fahlkrantz, ägare till Skarpö sedan 1759, för 47 000 daler kopparmynt. Genom överklagat köp och tingsrättsdom övergick lagfaten av 2 mtl. Djurö och ¼ Fjällsvik 17 febr för 68 000 dlr. (= 3777 riksdaler specie.) 1777 till Erik Gustav Adlerberg. Statssekreteraren Johan Albrekt Ehrenström inköpte 21 nov. 1790 enbart Djuröfastigheten för 6000 rdr specie där han vistades i perioder mellan 1792 till 1811 då han landsförvisades efter fängelsevistelser, misstänkt för delaktighet i mordet på Gustav den III.
26/2 1811 inköptes fastigheten av sockerbruksägare Anders Öström men sålde den redan 27/7 1813 till bonden Anders Nilsson för 20 000 rdr banko. Anders skuldsatte sig och tvingades den ¼ 1815 sälja ett ½ mantal till Jan Petter Österman för 4000 rdr banco som 1 maj 1816 inlämnade ansökan om storskifte av Djurö by. Storskiftet genomföred 1816-17 av lantmätaren M. Arenius. Genom storskiftet övertog Anders Nilsson ängarna vid Arnön (den norra och nordvästra delen av Pålsudden) och Pålsudden. Efter storskiftet avyttrades omkring 1816 1/8 mtl. Arnön och Pålsudden till häradsdomare Jan Erik Öhlin i Stavsnäs. En uppsyningsman vid namn Ruth skall 1818 ha bott vid Pålsudden

(Sammanställt av Jan-Eric Olsson utifrån E.A. Jansson m.fl.)